Spanglish

[prisjakt]85963,560468[/prisjakt]

Visst har jag förutfattade meningar om film. Vari ligger det pretentiösa i att ha ett öppet sinne och inte döma hunden efter håren? Om det ser ut som en romantisk komedi, marknadsförs som en romantisk komedi, och rollbesätts som en romantisk komedi så är det med största sannolikhet – nej, inte en romantisk komedi – utan ren skit!

Men sällan har jag missbedömt en film så mycket som Spanglish. Bara det faktum att ha med kräkmedlet Adam Sandler i en av huvudrollerna har fått mig att totalignorera allt vad filmen heter. Fram tills min fru spelade in den från TV i julas och satte sig att börja titta på den här om kvällen vill säga.

Satte mig i soffan jag med när jag såg att Téa Leoni var med. En skådespelerska som jag tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet och oförtjänt dåliga roller. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde – för Spanglish var riktigt bra.

För det första tycker jag inte alls att man kan kalla filmen romantisk, snarare tvärt om. För det andra spelar Adam Sandler inte bara över förväntan, utan riktigt bra – precis som övriga skådespelare.

För det tredje är det inte lättsinnig och lättsåld humor, utan snarare varm och lite småfundig. Helt i klass med regissören och manusförfattaren James L. Brooks andra film [lnk to="Livet fårn den ljusa sidan"]Livet från den ljusa sidan (As good as it gets)[lnk]. Visserligen är Brooks bara medförfattare till filmmanuset till Livet från den ljusa sidan och visserligen var kopplingen filmerna emellan inget jag ens reflekterade över när jag nu såg Spanglish. Men så här i efterhand kan jag se likhetstecknen.

För det fjärde och sista så känns konflikten och äktenskapskrisen i filmen ganska autentisk. Den hanteras inte bara lättsinnigt som så ofta i genren utan istället med en stor dos värdighet. Det är just på grund av detta som det känns som om man helt kan stryka romantik ur genredefinitionen. Hur många romantiska komedier finns det annars inte som i grund och botten tar sin början i en tragedi – ett förhållande som håller på att rämna – och exploaterar och flirtar med otrohet som någon form av underhållning? Förlåt om jag är gammaldags, men jag tycker det är smått vidrigt. Det spär bara på folks illusion om att den sanna kärleken, den perfekta partnern, finns där ute någonstans istället för i den person man redan lever tillsammans med (om man nu har sådan tur så att man hittat någon som står ut med alla ens fel och brister).

När eftertexterna börjar rulla blir jag riktigt glad. Glad för att mina förutfattade meningar får sig en törn när det känns som att något fundamentalt fattas – när det inte slutar så där sockersött med att pojken får flickan och att de sedan lever lyckliga i alla sina dar.

Till sist måste jag bara ge en eloge till några av de övriga i skådespelarensemblen. Paz Vega (som står för ”spanglishskan”) och Sarah Steele (dottern i huset), båda varma och genuina i sina roller. Och till sist Cloris Leachman som den inneboende modern/svärmodern, rolig och stabil filmen igenom. Stabil, precis på samma sätt som hennes dotter (Leoni) inte är. För mer neurotisk och hispig person än hon lär vara svårt att hitta.

Andra inlägg som kanske kan vara intressanta

• Från A till Ö – K som i Kick-Ass2011-01-09
• Inception2010-12-05
• Into the Wild2010-11-15
• Sweden Social Web Camp – Dag 2 – Del 22009-08-22